söndag 18 november 2007

gammelsmurfen

Sist skrev jag om alla glasögon, men glömde ju berätta att jag även har nya linser! Tittar ni riktigt noga så kan ni se dem, eller i alla fall kanten på dem. Fantastiskt nog så funkar det ganska bra, trots ökenögon! Skönt.

Igår var det fest. Jag blev full. Men inte lika full som M, hon tar alla pris, alltid. Det kan bli lite jobbigt ibland men för det mesta är det kul. Jag tror de flesta håller med. Hon bjuder alltid till skratt.

På krogen var det knôkat med folk, men nästan inga bekanta. Dock många trevliga.
_
En snubbe hade bott i Arvika tio år och ville gärna prata Värmland. Några andra ville dansa, och det ville jag med (men inte hela tiden). Och vid spelbordet fick jag några nya partners in crime. Vi gjorde vårt bästa för att skinna croupieren, men sådär väldigt jättebra gick det förstås inte. Inte för oss, alltså. Men croupierdamen var säkert nöjd. :-)
_
På dansgolvet höll en dykfjant i Nitroxtröja hov. Jag pekade på hans tröjlogga och han pös nästan över; fattade aldrig att jag inte var det minsta imponerad av det där dykandet, tvärtom. Jag ville berätta för honom om min M, min fine M, som sitter i tryckkammare efter djupdyk och ringer hem med smurfröst. Hur man skrattar så man kiknar men samtidigt vill fälla en tår för det är så otäckt; det är hans trygga dialekt, hans uttryck och hans harklingar, men rösten..? Det är seriefigur som ringer; en smurf, eller kanske en av mössen i Askungen.
_
Är han verkligen inte lika liten som han låter?
_
Jag vill berätta hur rädd jag är att något ska gå fel. Att nån råkar släppa på trycket för tidigt. Att något tar eld. Eller, än värre, att de skulle bli kvar därnere på djupet, fångna i dykarklockan.
_
Men det är lördag, det är fest, det är glam. Nitroxsnubben fortsätter brösta sig fram, en svans av beundrarinnor efter. Och jag skjuter bort skräckscenarierna.

Och det går fint, för Ullaredsgänget dyker upp, avleder tanken! Jag har aldrig träffat dem förr, men sådana stjärnor! Glada och goa, fulla av Brahms och spex, vi skrattar och busar, hittar varandra direkt. Sus och dus och snus, i en salig blandning! Det kunde inte bli bättre!
_
En av dem får ett lite extra gott öga till mig, det känns. Och hade jag varit singel, fem år yngre och sex centimeter kortare, så kanske.. Men nu är det inte så. Men den Förtjuste och hans vän Kantorn får ändå lov att promenera mig en bit på hemvägen; det är farligt för granna flickor att gå hem mitt i natten! as Kantorn put it. Nu hade jag ju inte ens behövt gå (cykeln var förstås med, som vanligt!), men jag ville gärna.

De var ju så rara, båda.

Fast alla skulle förstås inte hålla med. Polisen, till exempel. A skulle bara kissa lite men det dröjde inte förrän farbror Polis, ivrigt påhejad av onyktra ungdomar, knackade honom på axeln. In i snutbilen och ut igen först femton minuter senare. Matad med förmaningstal och åttahundra kronor i böter.

Skulle inte tro att A kommer att kissa på kyrkan något mer.
.
Nu ska jag gå och lägga mig. Och tänka på finM som sitter i den där hemska lilla kammaren.. buhuu..

torsdag 15 november 2007

knotan

Har återupptäckt mina knotor. Det var längesen jag tänkte på dem, nästan ett år. Men nu känns de sådär extra knotiga igen, them bastards. Ibland undrar jag hur det varit att vara knotig på annat ställe, en knotig häck till exempel? Jag tror det hade varit mera klädsamt. Så kunde man ha modernt gällivarehäng, utan att anstränga sig (å andra sidan är väl Gällivare snart ute).

Mina knotor är mina revben, och de sticker visst ut lite varstans.

Även om jag är rund om kinderna och lite här och där så kan knotorna göra att jag ser helt utmärglad ut. I v-ringat, randigt, till exempel. Sucks.

Bara så ni vet.
.

Annars så går mycket i glasögonens tecken just nu. Jag har till exempel:

1) börjat fingra på mina fina Oakleys!
2) skaffat fartglasögon
3) börjat prova nya vardagsglasögon

Fartglasögon ska jag ha när jag cyklar. De ser ut som svetsglasögon eller kanske kuskglasögon, och har utbytbara glas, flera stycken. Rätt fula men förhoppningsvis ganska bra. Kanske de kan skydda mina torra ögon lite. Vardagsglasögonen ska jag ha på vardagarna. Och Oakleysen i skidbacken förstås.

Var är snön?
.

Nu måste jag gå, Mia och Klara är på tv! Mia Skäringer är bäst, och alldeles särskilt som som trashmorsan Tabitha. Yeah!

söndag 11 november 2007

the view from the glasberg?

Jag skriver aldrig om vad jag känner och tycker. Förr skrev jag nästan bara om sådant, om det mest hjärtenära. Först i dagbok, sedan på nätet, på Lunar (I was a freak, för dem som lyckats missa det). Gillar man inte att prata om saker så kan det kännas skönt att skriva ned dem istället. Fast jag skrev för mycket, det blev dumt. Jag fick sluta.

Och nu blir mest yta. Jag vet inte hur roligt det kan vara att läsa om kroghäng och andra fritidssysslor, å andra sidan så vet jag inte om det är någon som läser heller. Det är det väl kanske inte.

Men för att bryta trenden lite, om än bara lite försiktigt, bara för just precis nu (och bara just för min egen skull).. så vill jag plita några ord om min M; min Man, min Martin. Han har inte fått många rader här och inte någon annanstans heller, men han finns faktiskt på riktigt. Just nu långt härifrån, längre än vanligt, men högst verklig.

När det gäller förhållanden så är det inte ofta jag är säker. Det knappt någonsin hänt att jag vetat eller trott mig känna, här hör jag hemma. Och de få (två?) gånger jag trott att jag hamnat rätt har uppenbarligen varit helt åt pipsvängen.

Jag är inte säker den här gången heller.

Men vi förstår varandra, jag och M, och det är en bra start. Vi kan prata om allt och skratta åt nästan allt. Det känns skönt. Fast allra mest skönt är att jag har lov att vara precis som jag är; han diggar den Fian, den riktiga. Inte bara den upptågande sidan. Det är bra, för det är svårt att hålla liv i något som bygger på ett skådespel - don't I know it?

Sedan så är vi lika glada i kramarna, båda. Det är också viktigt. Jag känner mig övergiven om jag inte får sova på armen, så är det bara.

Det är Tryggt. Fullt av stort Tycke och Tillit. Tro och Trohet.

Kanske är det Kärlek, till och med? Jag kan inte sådant, och kan komma på mig själv med att längta efter något mer himlastormande, fortfarande. Men det är nog inte så det fungerar, det där riktiga, det hållbara. Det borde jag fattat förr, jag som passerat bäst-före, för längesen.

Men jag är inte som alla andra. Jag är jävligt dum i huvudet, hela huvudet.

Konstigt nog så är jag rätt bra på matte. :-)

Hejdå.

tisdag 6 november 2007

panelhöna

Med jämna mellanrum är jag med i en såndär webbaserad tyckarpanel. Det tar lite tid, men man får ju ersättning - ibland flera kronor! Om man tycker tillräckligt mycket, vill säga. Det kan handla om allt från tv-vanor till apotekets utbud av värktabletter, fast just idag var det om ett nytt varumärke. Mellanmål och frukostgröt med garanterat lågt GI och garanterat högt nyttighetsinnehåll. Det låter ju väldigt bra.

Fast jag är väldigt negativ i tyckarsammanhang. Det finns så mycket skit och jag även om jag visst gillar sunt och sånt så kan GI and its likes verkligen få mig att se rött. Idag tyckte jag dock litet synd. Tanken var ju god men produkten hade fått ett konstig namn och förpackningarna var fula, åttiotals. Layouten inte särskilt tilltalande. Hela alltihopet osade typ öst och Liedl.

Lik förbannat satt jag idag där och kryssade snällt i omdömesrutorna "förtroendeingivande", "känns svenskt", "jag kommer troligtvis att köpa denna produkt" (d'oh). Vilket hyckleri! Bara för att jag tyckte synd om dem. För att de lagt ned sig så. Ansträngt sig med GI-värde och låg sockerhalt. Satt en nordisk fäbodjänta på förpackningen. För att namnet var så östeuropeiskt det kunde bli.

Precis som om det fina omdömet från mig kommer hjälpa dem att sälja mer. Hm.

.

Sedan så vill jag berätta om mitt äckliga hår. Jag tyckte inte det var så farligt imorse men allt eftersom dagen led kändes det läskigare och läskigare, till slut ville jag inte ta av mössan. När jag ändå tog av den så stannade frisyren på plats, en riktig backslick! När jag tänkte efter så var det väldigt många dagar sedan jag tvättade det sist. Äckligt, tänker ni! Ja, det tänker jag med. Men i vanliga fall är jag en riktig torris och jag har ju lärt av frissan att man ska undvika tvätta varje dag.

När jag kom hem tänkte jag att jag ju måste föreviga detta fettrekord (men hu ett sånt ord - tur att ingen fattar värmländska här!). Det märkliga är bara att det inte alls ser så farligt ut, eller vad tycker ni? Det är väl mest lite modernt flikigt, så som jag har sett att vissa kändisar har på tv - fast de är nytvättade. Uma Thurman, till exempel, och det klädde henne verkligen! (Hon har även typ strl 43 på fötterna, det har jag läst!)

Nå. Vad jag ville säga var bara att ni inte ska bli förvånade om jag hädanefter enbart tvättar håret till jul!


G'natt!

söndag 4 november 2007

freak show

Alla helgons blodiga natt blev inte så blodig. Men ganska blöt, för många. Vi var ute och såg oss om, jag och M och några till. Det var liemän, Jasonmasker och spindelväv, men även nätstrumpor och djävulsöron. Hm.

När vi kom ut på krogen noterade jag en brunkrämsinsmord karl i kvinnokläder och tänkte, oj, dragshow ikväll, festligt! Sedan upplyser M mig om att det är stans egen bodybuildarqueen som står där och jag kan inte sluta stirra. En kvinna? En och åttifem lång och med en och en halv meter breda axlar?

I'll be damned.

Sedan möter vi kattsystrarna. De är för roliga, de där två, och alltid fulla av skratt. Den ena har klippt sig och är hur snygg som helst, med luggen lite på sned och lockar i nacken. Hon parkerar sig i baren och vinkar in karlar efter önskemål, herregud, det är nog sant som de säger, blondes have more fun! Vi frågar hur fan hon bär sig åt och M försöker sig på samma taktik, dock med blandad framgång.

Fast på nästa bar nappar det visst, och innan jag vet ordet av står jag ensam och hänger. Det bli dock inte så länge; en av hanjagbrukadeumgåsmedförrs kompisar dyker upp. Vill kolla läget. Egentligen vill han nog kolla om det är fritt fram att uppvakta, precis som alla hans andra kompisar. Jävla arslen! Nobbar han dig fortfarande, M? frågar han med ett hårt flin, och jag stelnar. Det är snart ett år sedan jag slutade träffa den tidens M, men de små omdömen han strött kring sig förföljer mig ännu.

Jag riktigt känner knäna vekna när jag står där med mitt stelnade leende; men herregud det ju evigheter sedan och han har ju sin Å nu! Borde väl du veta?! Och så vänder jag på klacken. Alltså, jag kan väl leva med de där kommentarerna och det är inget som spelar- eller borde spela- någon roll längre. Lik förbannat gör det ont! Jag har aldrig förr mött någon som fått mig att känna mig så totalt betydelselös; en efterhängsen skugga - jag! Suck.

Sedan försöker jag dansa upp humöret igen, Ms arbetskompisar är för goa och svänger om med både mig och henne som vantar, komigennuförfanbrudar! Jag dansar även med en 'mr Randy' men får till slut rädda mig undan. Han blir lite sur men försitter banne mig ingen tid, en liten stund senare sveper han förbi i en vild lambada, en liten blond på höften. Han fixerar min blick och knycker kaxigt på nacken. Jag ler vänt tillbaks, tror han att jag är avundsjuk eller? Minuter senare hånglar han upp lilla blonda mot fönstret och jag knäcker mig. Var det det han tänkte? Att han skulle skyltfönsterhångla upp mig sådär?! Jösses!

Sedan så tänker jag att nu är jag nog ändå vuxen. Ingen lambada och inget offentligt grovhångel, thank you very much.

Nu orkar jag fan inte skriva mer.

/S

torsdag 1 november 2007

mrs Dubois

Vågade mig iväg till Myrorna förut, eller Kupan, som det heter här. Min första out-of-doors-upplevelse sedan i tisdags. Det kändes lite som om jag var ute på något otillåtet. Hjärtat slog så konstigt, och folk stirrade. Gick omvägar. Bara för att jag råkade hosta lite, och snörvla. Kunde väl inte jag hjälpa!
Jag åkte hem igen, tillbaks till tryggt territorium. Sängen, filten, boken, mobilen. Gitarren fick också vara med. Det kändes skönt. Tror inte jag ska gå ut något mer nu, på några dagar.

Nu är mrs Dubois på teven, hon som alltid pratar i näsan, som jag gör idag (och igår, och i förrgår). Mediumdamen. Det är en rätt bra serie, men idag lyssnar jag bara. För jag sitter ju här.

Hon drömmer en massa konstigt, den där damen. Det gör jag med, dessa nätter. Igår natt var jag ute på vandring. Plötsligt var det vinter och snö och jag hade bara bikini på, men det gjorde liksom inget eftersom min följeslagare hade ett par trickskidor att låna ut. Mycket logiskt. Jag var så orolig att de inte skulle passa men det gjorde de. :-)

Inatt var det en mera skrämmande dröm; någon förföljde mig, jag sprang på en banvall, klättrade på smal stolpe, det var svårt att andas.. Vaknade till slut, av min egen röst; aaaAAaaargh!. Bliss!

Det är skönt att inte vara ett såntdär medium i varje fall, det verkar jobbigt. Jag vet inte om de egentligen finns, på riktigt. Eller, jag vet till och med en snubbe som är tillsammans med ett medium, på riktigt. Fast jag har aldrig träffat henne. Men jag har ju träffat honom.

Som ni märker var visst slut på det vettiga här idag. Men innan byebye så ska jag lägga med några fina apelsiner. Apelsin är min nya drog, nu när jag inte får endorfin. På Willys kan man köpa typ hundra stycken i nät och det kostar ingenting. Så kan man gå hem och pressa juice hej vilt, det är så gott så man svimmar (om man nu har några fungerande smaklökar).