buzzzzzzzz

Vi skulle ju bara gå på stan och bada och handla och fixa middag och kanske ta ett glas vin. Sedan vet jag inte vad som hände. Solen sken, vi satt på balkongen och maten blev aldrig klar så det blev miniförrätt och vin mera vin och nötter och oliver och ännu lite mera vin.

Och nu sitter jag här och klockan är mitt i natten och jag måste dricka mjölk för att döva yrseln. Puh! Har nästan lite svårt med stavningen, till och med.

M cyklade förresten vält med Herman. Jag var inte beredd på att det skulle slutta uppför?, var kommentaren, där hon låg på rygg med cykeln över sig. Kan det någonsin slutta uppför? tänker jag, men bryr mig inte om att fråga. Något vettigt svar hade inte varit att vänta.

På Bodegan var folkfullt och jag tappade bort vännerna nästan direkt. Blev dock rätt så snabbt omhändertagen av ett gäng alternativa killar, randiga t-tröjor och baskers, värsta fransoserna men väldigt rara. Det visade sig att vi diggar samma musik.

Sedan mötte jag tjejerna, knallade vidare upp på kroggatan och avslutade kvällen på Harrys. SkitHarrys, jag ska aldrig mer gå dit. Folk ville inte ens dansa idag! Men de spelade Sofia dansar gogo and god damn blev det böljegång i bysten or what?!?! Jag säger bara det.

God natt!

ego girl

Ibland pratar man om grundskoletiden, hur det var då. Hur fult man kunde spela! Par om par, alltid par om par. Och alltid någon som blev över. Killarna tog till knytnävarna, men vi tjejer, vi var mera slipade än så. Ni känner säkert igen det.

De där takterna, de sitter allt kvar. Kanske något mera subtilt, men inte alltid.


Häromdagen satt jag med några kompisar och kom plötsligt på mig själv med att spela spelet. Kompisarna var onyktra men djupa och L riktigt grävde ned sig i en relationsutläggning. Jag och M satt och hummade och nickade instämmande men utbytte samtidigt en blick i stil med; så jävla dumt det är ju precis så hon gör själv varenda gång och nu är hon ju helt knäpp?!.


Relationsfunderingarna gled strax över i framtid, samboskap och eventuella avkommor och då landade ögonblicken mellan två andra. Som ensam oförfriskad kunde jag inte undgå det, och nog fattade jag innebörden alltid.

Inget att bry sig om, jag vet. Men visst är det intressant, hur man på ett ögonblick kan ramla sisådär tjugo år bakåt i tiden? Och hur känslan är precis densamma..?

Det är vi tjejer, det!

Men nu måste jag sova, igen.

Fast först vill jag tipsa om söta Sofia Karlssons version av Flickan och Kråkan, helt fantastiskt!

G'natt.

snailracing?

Förr (inte för så hemskt längesen, men typ förra året), brukade cykelbanan vara full av daggmaskar. Ja, när det regnat och så. Det brukade lukta mask, lite småäckligt sådär. Jag brukade försöka låta bli att köra över dem. Maskar är ju bra grejer, har jag lärt sedan barnsben. I alla fall om man ska meta.

Nuförtiden är det bara sniglar på cykelbanan. De luktar inte någonting direkt, men de slemmar något alldels förskräckligt. Och bildar högar. Sniglarna är många fler än maskarna någonsin var, och det är värre att köra över dem med. Fast jag gör det ändå. Det finns ju så många, och de är fruktligt fruktsamma - nya sniglar by the minute. Det händer att jag har snigelskvätt på benen när jag kommer till jobbet.

Det påminner mig om kompis Ms alternativa språkbruk, typ; herregud vad snygg den där snailracingvästen är! Snailracing, det är ju precis vad jag pysslar med varje dag.
___

Jag måste nog sova nu, det har varit en lång dag och jag sitter fortfarande och huttrar. Börjar bli trött på allt jävla regn nu. Det går bra att bli genomdränkt en och två gånger, men vareviga dag..? Så duschar man hett och klär sig torrt och dricker varmt - men sitter lik förbannat och huttrar resten av dagen. Värmen når liksom aldrig ut i fingertopparna och tårna. Brr!

Blöta, leriga ministrumpor, there's nothing like it!

---->

G'natt.

9 crimes

Jag kan inte hjälpa det, men idag har varit en svår dag. Kanske det skulle gå att tänka bort det men jag är inte säker på att det är det jag vill. Ibland måste man få känna med.

Känslor är rätt viktiga grejer, har jag lärt mig.

Det svåraste var att Han satt där, under loppet, och hejade fram. Väldigt snällt och trevligt, visst. Men han satt där med sin nya tjej och det är klart det kändes. Mitt i maggropen. Och i hjärtat. Vi skulle aldrig ha varit något men känslan sitter där än idag. Det är precis ett år sedan nu. Ett år. Det är lång tid. I can't help but wondering.

Sedan var det kväll och jag och old camper A delade en flaska rosé. Det var som hallonsaft, ungefär, fast 13,5%. Gott och odrygt. Plötsligt var flaskan slut och vi gav oss av mot krogen. Jag beställde Southern Comfort i drinkvariant - till oss båda. Men det var otacksamt. A var kraftig förfriskad och yvig i sitt kroppsspråk och välte två drinkar på rad, rätt ned i knät. Ajaj.

But now I've gotta sleep.

Dagens soundtrack; 9 Crimes, Damien Rice.

lone ranger

Jestanes. Nu kastar de spjut på varandra i friidrotten! Rätt i ryggen på stackarn som satt vid längdhoppsgropen.. Det såg inte sådär jätteskönt ut. Pietkämäki verkar bedrövad (det var han som kastade). Men rätt söt ändå. Det var ju inte hans fel, liksom. Kukkamulta!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Idag skulle jag skriva om lappsjuka. Ni vet lappsjuka? När man känner sig ensam och övergiven?

Jag är svårt drabbad denna vecka.

Kompis M semestrar i Dalarna och finM jobbar, som vanligt. Sedan har jag visst inte så många fler vänner. Inte som jag bara kan fara och hälsa på hur som helst i varje fall.

För sisådär tio år sedan såg jag migsjälv som en ensamvarg. Det egna sällskapet var bästa tänkbara; med näsan i en bok, ute i löpspåret, på cykeln, med pennan i dagboken. Fast det där var ju bara båg, inser jag nu. Eller så genomgick jag en personlighetsförändring.

Under pluggtiden var det kompisboende som gällde, fyra tjejer; sista året till och med i delat rum. Och de olika långreseboendena, alltid delat, aldrig ensamt. Efter det trodde jag att en torpartid skulle göra gott. Äntligen ifred! liksom.

Men satan så tråkigt det var! Trots att det var det raraste lilla dockhus man kunde tänka sig, och i de vackraste omgivningarna.

Jag är visst ett flockdjur så det skriker om det. Och nu vill jag flocka mig med mina kompisar. Var är ni? Kom hem!

Faktum är att jag inte pratat med en enda människa utanför jobbet den här veckan (telefonsamtal räknas inte). Nå, det var faktiskt en tjej som pratade med mig på pumpen igår, men ändå. Tre minuter, vad är det av ett liv, liksom?

Sedan så hamnade jag mitt i cruisingen förut, det kan väl ses som någon typ av attackumgänge. Jag åkte inlines och hade dålig koll på den där bilhappeningen i stan, plötsligt var jag mitt i en karavan av amerikanare som spelade Eddie Meduza. Som hemma, fast ändå inte. :-)

Jag vet att jag är fånig och det är inte farligt att vara ensam ibland. Men just nu längtar jag till måndag när jag får träffa arbetskamraterna igen. Och folk börjar komma hem så smått.

Klem

/S

Ps. Den här veckans soundtrack: Lonely Day med System of a Down.

rock star

Idag har jag haft ont i huvudet hela dagen. Jag till och med hoppade över träningen för att jag hade ont i huvudet. Det händer inte ofta.

För en stund oroade jag mig över att jag skulle tappa formen, hoppat träningspass and all. Fast sedan klappade jag mig på magen och kände att det var nog ingen större fara. Jag är ungefär som Mats Rådberg, det är inte lätt att vara ödmjuk, ni vet. Självdistans är bra grejer.

I helgen var jag i Norge. Min syrra bor där, och min allra bästa norskekompis H + sambo. Vi var mest utomhus, gjorde stan, grillade, solade, drack öl. Och så klättrade vi med. Det var ett tag sedan sist och jag var väldigt ringrostig. Till råga på allt så hade jag lånat skor och sele och skorna visade sig vara två nummer för stora. Otrevligt! Menmen. Upp kom jag, även om det tog tid.

Fifan. Jag måste klättra mer! Det är så roligt men man tappar så snabbt.

.

Det är allsång på Skansen på tv just nu. Jerry W gastade sönder sig i inledningen, försökte sjunga ABBA i en tonart way out of his register. Och när ska han släppa tvn? Han har kånkat i många år nu. Gotta be stiff.

.

Jag har besvär med mina stringsandaler, eller thongs som de säger Down Under. Flipflops. Det borde finnas en såhärgårman-kurs, hallå ABF!? Eller ska man kanske kontakta Sverker? Jag snubblar på allt och ingenting. Och ibland hoppar de av. Rätt vad det är så står vänstertoffeln två meter bakom, inne på ICA. För ett par veckor sedan snubblade jag i stillastående, det var lite exotiskt. Mina arbetskompisar undrade vad jag höll på med. Jag med.

Oj! Nu blir det friidrott!

turn the page

Idag har jag tagit adjö av en femårig relation. Brytet har varit på gång länge, men det har tagit emot, jag har inte kunnat bestämma mig. Vi har ju setts så gott som dagligen, ibland flera gånger om dagen, och fem år är en lång tid. Det har blivit till ett beroende, eller i alla fall en vana.


Lunarstorm. Bye bye.


Skratta ni! Jag vet ju själv hur patetiskt det är/var. Men faktum är att det nästan hann bli lite sorgligt innan jag klarat av allt och klickat bort mitt alterego, metaleskil. Det löjligaste nicket av alla. Men det var ju jag! Och alla dagböcker! Fem år och lika många känslostormar, nästan i allafall. Herregud. Jag klippte ut och sparade, sjuttiotre sidor i typsnitt åtta. A shitload.



Nu är det i alla fall avklarat. Och det är rätt gött. Som ett sista litet hejdå lägger jag med mitt lunarburr ----->
En av de vackrare presentationsbilderna from when the heat was on. :-)
(Faktum är att denna bild gav mig en rätt så framskjuten plats på en webbaserad miffolista, vilket en kraftig och kraftigt förorättad listkamrat informerade mig om. Själv såg jag det mest som en merit).


Men nu skiter vi i det. Bye, bye Lunar, som sagt!

.



I lördags tog jag bussen till stan när jag skulle på fest. Det var som att hoppa femton år tillbaks i tiden. "Kallsta, tack!" sa paret framför mig i kön, "Kallsta!" ekade jag och flinade för mig själv. Busschauffören var en grann yngling i helskägg. Hur fan kan någon som är yngre än jag ha så mycket hår i ansiktet? En gåta. Jag och systempåsen satte oss långt bak, där som jag och L brukade sitta på tiden det begav sig. Fast inte allra längst bak, för där satt de coola killarna - fortfarande! Ännu utan vidare skäggväxt men karakteristiskt skränade och öldoftande.

Jag åkte buss hem med, Askungebussen; avgång 01:15, trekvart innan alla ställen stänger. Men det var rätt skönt, satt mest och gäspade sista halvtimmen på Ankan. Så fort jag satt mig på bussen domnade jag av i en riktig tonårssömn och vaknade inte förrän vi var i Kil igen. Skönt.

Har semester några dagar till. Hinner med en vända till Oslo innan det bär av söderut igen. Roligt!